Jag har inte alltid varit intresserad av matlagning, inte heller intresserad av att äta. När jag var yngre sa ofta att jag lätt skulle välja att överleva bara på piller om det skulle vara möjligt. När jag var riktigt liten åt jag bara tre olika rätter, men å andra sidan, DÅ åt jag desto mer. Pannkakor, spaghetti och köttsås (som vi sa hemma hos oss) och oxstek, sås och potatis. Vid något tillfälle i mellanstadiet åt jag 8 st stora bitar ugnspannkaka med aprikossås (varför hade de det i skolan??) och de söndagar vi åt oxstek hemma, då åt jag säkert 5-6 stora potatisar och någon liter sås. Men allt annat var det desto svårare med..
När jag var riktigt liten fick pappa spela dockteater bakom köksdörren för att jag skulle motvilligt tugga i mig maten som mamma försökte truga mig med. Jag minns också att de lekte att gaffeln var ett flygplan som skulle ”in i hangaren”, dvs min mun. Ofta satt min syster och jag UNDER köksbordet så att mamma och pappa fick låtsas att vi var små möss som helt oväntat åt upp maten de höll nedanför bordskanten. Vad gör man inte som föräldrar för att barnen ska äta?
Jag blev äldre och var tvungen att laga min egen mat. Oftast åt jag havregrynsgröt med lingonsylt (flera gånger om dagen faktiskt) eller fortsatte med favoritmaten spaghetti och köttsås. Jag gjorde en gigantisk laddning på söndagen som sedan räckte till middag resten av veckan. Men när jag träffade Anders var det dags att rycka upp mig. Han introducerade ”nymodigheter” som färsk krabba, löjrom, hummer, ostron och andra delikatesser i mitt liv och Gud, så jag njöt! Varför hade jag låtit bli att smakat allt det här goda tidigare? Varför hade jag trott att det var ”äckligt” när det var helt fantastiskt, enastående, gudomligt gott?
Men matlagningen var det fortfarande inte mycket bevänt med. När vi bjöd in gäster stod oftast två olika rätter på bordet; Trollsallad med chorizo och haricot verts, Eric Gadds kyckling från ICA kuriren eller den ”Italienska bondsalladen” som jag hade läst om i Allt om Mat. Jag har ingen aning om varför den kallades bondsallad och jag har aldrig fått något liknande i Italien, men visst är det lite italienska smaker i form av basilikan och parmesanen. Mackan går riktigt snabbt att göra och tro mig, den håller fortfarande, 25 år senare. Smaklig måltid! 🙂
Cathryns kycklingsalladsmacka med italienska smaker aka ”Italiensk bondsallad”- 2 personer
2 skivor lantbröd
2 st kycklingfiléer
1 påse ekologisk finbladig salladsblandning
0,5 dl grovriven parmesan
1 dl creme fraiche
3 msk majonnäs av bra kvalitet (jag gör själv eller använder Hellmans)
1 tsk sambal oelek
1 kruka basilika
salt
nymalen svartpeppar
extra fin olivolja
Putsa kycklingfileerna fria från hinnor och fett och stek i olivolja på medelvärme tills köttsaften är helt klar. Krydda med salt och nymald svartpeppar. Häll i creme fraiche, majonnäs, sambal oelek och basilikan i en liten mixer och kör tills dressingen blir jämn och krämig. Smaka av med salt och nymald svartpeppar.
Stek brödskivorna i lite olivolja eller rosta dem. Lägg upp på tallrik och fördela salladen över. Stänk några droppar olivolja på salladen. Skär upp kycklingen i skivor och fördela på båda smörgåsarna. Ringla över rikligt med basilikadressingen. Toppa med rikligt av den grovrivna parmesanen och några droppar olivolja. Servera direkt så att inte brödet tappar spänsten.
Fotot på pannkakorna från dailyinkitchen.com
