San Sebastian, eller Donostia som den heter på baskiska, är en härlig stad längs den spanska nordkusten, nära gränsen till Frankrike. Det är en fashionabel badort med flera stora stränder mitt i stadskärnan och här kryllar det också av riktigt bra restauranger. Sammanlagt finns här fler Guide Michelin-stjärnor än i Paris, så man kan lugnt säga att vi var förväntansfulla inför vår första måltid i den här matstaden.
Vi blev rekommendera en av fiskrestaurangerna nere i gamla hamnen och fick direkt en bra kontakt med krögaren Inigo på Restaurante Marinera. Vi åt en fantastiskt måltid med grillade räkor och helgrillad hälleflundra som han snabbt fileade vid bordet. Fisken serverades med olivolja och tunna skivor av vitlök och cayennepeppar. När vi började diskutera den lokala maten och lokala specialiteter för Baskien, lovade Inigo att sätta samman en speciell lunch till oss dagen efter. Det kan ju inte finnas något bättre ställe i hela världen att prova nya rätter och vi längtade efter att prova det bästa i fiskväg som San Sebastian kunde bjuda på. 🙂
Till förrätt serverades det nyfriterade Antxoas (ansjovis) med citron och därefter en hög färska Camdrones (kokta räkor). 
Inga såser, inga tillbehör, utan bara rakt av, så man kände verkligen de fina smakerna. Nu gällde det njutning på hög nivå och det var också såklart väldigt gott.
Dittills hade vi bara blivit bjudna på gamla välkända smaker, men nu började det bli annorlunda än vad vi är vana vid. På bordet ställdes en tallrik med nykokta Percebes eller svarta långhalsar som det heter på svenska (goose barnicles på engelska). Väldigt speciella skaldjur som lever på gamla vrak speciellt längs den spanska nordkusten. Man vrider sönder leden mitt på djuret och då blottas en liten bit kött som man biter tag i och drar upp ur skalet. Väldigt annorlunda smak, gummiaktig med mycket havsvatten. Tydligen är det väldigt riskabelt att plocka de här djuren ute till havs, så priset är därefter… Dessutom ser de ju lite speciella ut och inte alls så aptitliga, åtminstone inte i mitt tycke.
Nu vankades det den första av två varmrätter och också den här rätten var en ny erfarenhet; friterad kummelhaka eller Kokotxas de Merluza Rebozado som det heter på baskiska. Citron till som man pressar ut riktigt över fisken. Väldigt speciellt, oerhört mört och fint fiskkött som inte alls har mycket smak i sig. Undrar vem som först bestämde sig för att prova att äta hakan på kummel? Hade man så knapert att man ville äta varenda liten del på fisken och inte låta någonting alls gå till spillo? Undrar hur gäddhaka smakar? Jag ska be pappa rensa några hakor till mig nästa gång han fiskar.
Sedan var det dags för kummelhaka nummer två, nu kokt i pil pil sås bestående av olivolja, vitlök, hackad persilja och bitar av cayennepeppar. (Kokotxas de Merluza en salsa). En helt ny smak jag aldrig provat tidigare och dessutom en helt annorlunda konsistens. Nu var fiskköttet lite ”geleigt” i såsen, vilken var geléig i sig, så jag tror nog att man bör vara infödd bask för att uppskatta den här rätten.
Till dessert serverades det två olika lokala läckerheter, dels Arroz con leche vilket var en krämig risgrynsgröt med kanel och socker, 
dels Postel Vasco som är en baskisk sockerkaka med mandel. Gott att äta något gammalt välkänt som kunde lägga sig som ett lock över de många kummelhakorna.
Oerhört mätta och med magarna fyllda av många nya smaker vinglade vi tillbaka till hotellet för en lång siesta. Det var väldigt speciellt och spännande att få ta del av baskernas egna lokala delikatesser och jag kommer absolut att leta upp speciella lokala delikatesser på mina resor framöver. Men jag kommer aldrig önska mig vare sig långhalsar eller kummelhakor till middag på min födelsedag.. Däremot kommer jag gärna att återvända till Baskien och San Sebastian för att uppleva den oerhörda matglädje som genomsyrar hela staden. Apetite ona! 🙂
